Skrivet 22 maj 2007...

Skrivet 22 maj 2007....

I've had enough of this disrespect, I am sick of this shit. I deserve the h-ll of a lot better. I am worth so much more than this. The people around me are just shit. How could I have put up with it for so long? Maybe I am just more sensitive now, because I feel so sh-tty alone. Or maybe I've just had enough of it. I have been trying to tell them to stop, but they just keep on doing it. They just keep on trying to fool me in matters that are so f-cking unimportant, and I am just fed up with the fact that they can't learn.

Jag är så in i h-lvete mycket smartare än vad de nånsin kommer bli. Jag är ju för f-n doktorand, och de har knappt sin första examen än. Jag är så in i h-lvete mycket mer djup än vad de nånsin kommer bli. Alla människor är ytliga. Just nu känns det som att ingen egentligen går att diskutera något med, för alla andra, utom jag, ja, jag vet att det låter dumt och elitistiskt, men det är så det känns; alla andra, utom jag, är så in i h-lvete ytliga att jag inte orkar med det längre.

Samtidigt vet jag att jag är så in i h-lvete mycket mer ledsen än vad de nånsin kommer bli. De tror att de har varit deprimerade, de tror att de har varit ledsna, men det som de egentligen varit är blekt i jämförelse med vad jag har upplevt.

Men de är de enda jag har haft omkring mig det senaste. De enda som jag vet är kvar i närheten under en längre tid framöver i alla fall. Och jag hatar det. Jag hatar att känna mig så här beroende av någon och samtidigt inte vilja vet av dem.

Jag vet att jag gör det igen. Jag har börjat hata igen. Jag försöker stöta bort dem. Jag försöker gömma mig igen. Hur kan jag vara medveten om det och ÄNDÅ fortsätta?? Jag hittar alla dessa negativa egenskaper hos dem och till slut är det allt jag ser. Eller jag vet inte, de kan nog vara ganska prominenta egenskaper, men jag slutar i alla fall att acceptera dem efter ett tag.
Why the f-ck do you care? Why did you start caring now?

Det enda jag vill är att de ska komma hit, be om ursäkt och jag vill säga. Ursäkta, jag har inte tid för det här, jag ska iväg. Och vad bryr ni er förresten. Det är det jag vill göra, jag vill stöta bort dem. Jag vill inte ha nåt med dem att göra. Jag vill inte ha nåt med någon att göra. För den enda jag ville ha något med att göra är han. Iaf den personen han brukade vara. Men han är borta nu. Det finns inget kvar. Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Jag vill skrika. Rakt ut. Svära. Rakt upp i ansiktet på dem. H-lvete. Jag är så j-vla irriterad på dem. Och kanske är det fel att vara sur endast på dem. När jag egentligen är sur på hela j-vla mänskligheten. Jag är så trött på att vara den enda här i världen som jag litar på. Jag är trött på att vara den enda människan som jag känner och faktiskt inte hatar. Jag hatar så mycket just nu att jag inte vet var jag ska göra av allt hat.

Jag vill bara öppna dörren när de kommer hit och säga; What the f-ck do you want?? Stöta bort dem ännu mer, ja, Josephine, det är precis så man gör för att må bättre, eller hur? Mer "damage control" än försök att må bättre. Men inte vill väl jag må bra? Nej, det har jag aldrig velat, jag har bara försökt minimera skadorna.

Men vad händer när skadorna blir för djupa? Vad händer när jag känner mig alltför ensam och jag bara inte förstår varför livet inte är perfekt? Varför ska jag behöva sitta på mitt rum och vara ledsen varenda j-vla kväll i en vecka?

Jag behöver prata med någon som inte känner mig, en terapeut helt enkelt. Jag behöver få ut allt det här, prata skit om alla jag känner, få ut det faktum att jag hatar hela världen för att den inte beter sig som jag vill. Jag behöver få ut det nu. Jag orkar inte ha kvar det längre. Jag är så trött på det. Men samtidigt vill jag ha det kvar. För att hata alla är det enda som håller mig vid någorlunda bra humör. För om det är fel på alla andra, då är det ju inget fel på mig. Men nej, det är inget fel på mig. Inget SERIÖST fel på mig.Och därför förstår jag inte hur folk kan behandla mig på det sättet ibland. Jag förstår inte varför inte alla reagerar som jag gör. Jag förstår inte och kommer aldrig förstå.

Jag vill inte dö, men just nu ser jag inte någon enorm stor mening med att vara kvar. Jag måste hitta den meningen. Jag kan spendera ett helt liv letande efter den. Det kommer jag göra. Men jag tror inte jag kommer hitta den. Och nej, det är inte "meningen med livet" jag letar efter. Jag letar efter något som JAG kan leva för. Något som får varenda dag, varenda sekund att kännas så mycket enklare. Som det kändes för några knappa veckor sedan. Det kvittade vad som hände omkring mig, så länge jag hade honom kändes allt så mycket enklare.

Och nu har jag inte det längre. Det jag trodde var det jag skulle ha att leva för - jag kunde inte till 100 % säga att jag skulle ha det resten av mitt liv, men iaf ett bra tag framöver. Nu har jag det inte längre.

Jag litar inte på nån. Jag kan se mig själv utifrån hur jag försöker stöta bort alla, jag kan se mig själv i tredje person genom hela processen. Men jag bryr mig inte om hur en trejde person skulle se på det. Jag bryr mig bara om hur det känns för mig.

Och det känns inte så in i h-lvete bra, kan jag säga.

Who am I supposed to love? Who am I supposed to like? Where am I supposed to go? I have nowhere else to go.